Almdudler
Mini Expidition Keillers Park
Kasper och främst jag är lite trötta på att trava runt i Hisingsparken. Det har varit en lång, grå höst med mycket regn så här långt. Vinter kan man knappast kalla det.
Därför kan man inte ge sig ut på några större upptäcksfärder. Endera får man ett ösregn över sig eller så kommer man hem med en Kasper som ser ut att tagit ett gyttjebad.
Fast idag regnade det faktiskt inte. Därför passade vi på att besöka ett av våra favoritställen. Keillers park på Hisingen.
Uppkallad efter James Keiller som var direktör för Götaverken och donerade den första och största delen 1906 till Göteborgs stad. Till gagn för Göteborgs innevånare som det hette.
Ramberget kommer från Råvn som är ett gammalt ord för Korp. Så det betyder alltså korpberget. Ramberget uttalas med kort a. Så vi vill inte höra några långdragna släpiga Stockholmska a:n.
Stället är värt ett besök om ni besöker Göteborg
För den som vill veta mer lägger jag till en länk: https://sv.wikipedia.org/wiki/Ramberget,_Hisingen
Man byggde verkligen ordentligt och lade pengar på att göra en pampig entré till parken.
Vi parkerar på gatan nära Rambergsskolan. Ett ställe som alltid väcker samma minne till liv hos mig.
Jag och mina klasskompisar gick i andra eller tredje klass. Vi var alltså 9-10 år.
På den tiden drevs det kampanjer för att barn skulle lära sig simma tidigt. Det drunknade för många barn därför att de inte kunde simma ansåg man. Villet säkert var korrekt.
Därför skulle de som inte kunde simma få simundervisning på skoltid.
Vi grabbar och givetvis alla tjejer skulle besöka Rambergsskolan som hade ett bad och en liten simbassäng på kanske 10 meters längd.
Tjejerna ena dageen och killarna nästa.
Vi är alltså 10-12 grabbar som kommer dit. Med handduk och badbyxor. Flera av oss hade gått i simskola redan i 5 årsåldern. Därför tyckte vi att vi visste hur man duschade innan och satte på sig sina badbyxor innan man gick ut i simhallen.
Fast vi fick en chock när vi kom ner i källaren och badet. Där möttes vi av två tjocka matroner som skrek som furier på oss. Först skulle vi tvagas i träbadkar. De flesta av oss hade givetvis satt på oss badbyxor. Då skrek käringarna att några badbyxor fick vi minsann inte använda. Så mycket generade var vi tvugna att ta av dem.
Sedan hoppade vi ner i träkaren och skrubbade oss på furirernas uppmaning ordentligt. Fast det dög tydligen inte. För matronerna bad var och en att ställa sig upp sedan tog de upp svabbade oss med en tvättsvamp både här och där. Mycket pinsamt.
Frågan är om de inte var lite för intresserade av unga pojkar. Fast det var vi för oskyldiga för att förstå. Hade det varit idag skulle vi nog skrikit, att tafsa inte på mig satkärring.
Till sist var det dags för simprovet. Den som kunde simma runt hela bassängen utan att sätta i foten fick godkänt. Den som var tvungen att sätta i foten fick underkänt.
Eftersom jag kunde simma behövde jag aldrig gå dit mer. Gudskelov.
Det var en grupp på 5-6 killar som hade behövt sätta i foten och skulle få simunndervisning under en termin
En kille i klassen som var tjock och saknade självförtroende och redan första gången var rent chockad att han behövde visa sig naken inför dessa hemska käringar.
Vet att jag tyckte synd om honom när han behövde gå iväg till simskolan varje vecka. Var verkligen som en straffkommendering.
Även hos mig måste det satt sina spår eftersom det här minnet dyker upp varje gång jag ser den skolan.
Kasper och jag började den dramatiska uppstigningen till Rambergets topp. Hela 87 meter över havet. Kasper har hela kroppen full av energi och det är svårt att få honom vänta på mig. Han skulle gärna dra i väg och vara på toppen på en 1/4 del av den tid jag behöver.
Väl uppe möts vi av tidvis intressant ljus men också kraftigt motljus. Kasper rusar givetvis runt som en galning. Fast under vinterhalvåret är biltrafiken avstängd med bommar.
Vi möter enbart ett fåtal personer som är ute och promenerar. Så Kasper får springa runt lite som han vill.
Kasper hoppar gärna upp på murarna för att kunna se vad som finns på andra sidan. Han använder muren som trottoar.
Det är fin utsikt från Ramberget över en stor del av Göteborg. Det är oftast träd i vägen och de får man leva med. Finns några platser där man kan få fri sikt men inte i alla riktningar. Den lilla pricken i skyn är en hök som ryttlar och letar föda.
Försöker att få ett bra porträtt på den lille svarte saten. Fast det går inte att få honom att titta in i kameran.
Djäkla hund.
Det finns inte många kranar kvar i hamnen längre. Fast några har man lämnat kvar. Minnen av den varvsstad Göteborg en gång var.
Nytt försök att få en bra porträtbild på busen. Fast han tittar åt alla håll utom mot mig.
Upptäckte redan när jag slog på kameran att jag glömt byta till ett laddat batteri. Klantigt. Nu börjar den slå av sig själv.
Det finns en lite märklig byggnad som säkert många undrar vad det är. Det gjorde jag också första gången. Det är en vattenreservoar som byggdes 1910 för att ge Lundby rinnande vatten i husen. Säkert en välkommen lyx för de som fick det indraget.
Det fick bli sista bilden för nu är batteriet helt tomt. Kasper och jag fortsätter vår promenad utan avbrott för fotografering vilket Kasper inte har något emot.
Go kväll från Kasper och Mats
Trevlig och varierad serie med fina texter.
Jag ser med stort intresse speciellt på nummer 10 med de kvarvarande kranarna i hamnen. Min farbror reste till Göteborg strax efter andra världskriget, gifte sig svensk och fick jobb på varvet. Han arbetade på Nakskov Skibsværft här i DK innan han åkte till Sverige. Han stannade kvar i landet fram till sin död.
Med många vänliga hälsningar från Erik/DK.
När jag var i 20 årsåldern var det liv också i den gamla hamnen. Då fanns styckegodsbåtar och bananbåtar.
Kajerna var fulla med kranar. Det var mycket manuellt arbete och det fanns fullt med hamnarbetare som skötte detta. Själv skaffade jag och en kompis en så kallad blixtbricka. Då kunde man gå till hamnartarkontoret tidigt på morgonen. Hade det mycket att göra fick man jobb för dagen. Endera var det att lossa styckegodsbåtarna, lossa bananer eller åka ut till den nya hamnen ooch lasta nya Saab och Volvobilar på RoRo-fartyg.
Vid samma tid började varven i Göteborg få allt mer problem. Jag gick samtidigt en kvällskurs på IHM i marknadssföring och ekonomii. En påbyggnad till mina universitetss studier-
Där hade vi ofta Professor Ulf af Trolle som föreläsare. Han var också djupt inblandad i nedläggning av varven.
Givetvis var det en fråga kom upp under hans föreläsningar.
Det blev en tragisk och långdragen histori som drabbade många familjer hårt.
Fast det visste du säkert via din far.
Det var inte min far, utan hans bror - min farbror :-)
Jag besökte honom bara en gång på 60-talet, innan i byttet till höger trafik. Men han och hans fru och 2 döttrar kom till DK varje sommar. Han avslutade arbetslivet på Volvofabriken.
Hälsningar från Erik.
Hälsningar från Erik.
Maja hälsar :)