Almdudler

En fotoblogg där jag skriver när jag känner för det.

Öckerö en vacker vårdag i början av Februari.

Här på västkusten är vädret helt ur led. Endera är det ösregn varenda dag i en vecka eller två. Stormen förra helgen var både riktigt blåsig men kom också med  massor av regn.

Nu i helgen så kör vi det i repris med lika hårda vindar på styv kuling eller storm, då mätt över 10 meters medelvind och inte som vindbyar , högt  vattenstånd och massor av regn. Tur man har sjöställ för off-shore segling. Kasper har flera gånger sagt att om det fortsätter så här vill han ha en egen regnrock doggy style. Han vill inte se ut som en dränkt katt för det är bara så förnedrande enligt honom. 

Så plötsligt kommer en dag med vad som känns som en vårdag i början av april. Underverkens tid är inte förbi.

Eller hur Kasper visst känns det skönt här på stranden i solen.

Det är jätteskönt. Husse jag tar mig ett dopp medan du fotar. Kommer snart.

Prova du också. Det var dödsskönt. 

Bra ordval Kasper. Jag har ingen lust att frysa ihjäl. Jag stoppar inte ens stortån i vattnet utan torrdräkt och fleece-underställ. 

Strunt i det husse. Därborta är det en helskön tik som skäller. Kan inte jag få gå dit.

Kom ihåg att du har en tracker runt halsen så försök inte smita bakom ryggen på mig. Jag vet precis var du finns på metern. när.

Nej du Kasper vi skall faktiskt åt andra hållet. 

OK då. Får väl klättra upp klippan här så ser jag åtminstone lite bättre över buskarna. Hon ser helcool ut och luktar underbart. Vilken tik!

Samla nu ihop dig Kasper så går vi ut i vildmarken. Där kan du springa som du vill. Där träffar vi troligen på varken på folk eller fä. Alltså inga tikar som kan distrahera din tonårshjärna.

Så ut i spenaten och spring Kasper. 

Du har 4 ben och jag bara 2. Jag får trippar fram lite försiktigare och se noga var jag kliver. Inget steg är likt det föregående i den här stendjungeln.

Vilken ö ligger de där husen på, husse. Det är faktiskt Öckerö det också Kasper. Har du sett svanarna norr om dig?

Vart tog du vägen byracka. Ena sekunden här och i nästa borta. Var är du nu.

Jaså där är du. Ja där uppe kan man nog se svanarna minst lika bra.

Hmmm, Nu skall jag också bara hitta en väg upp i det lilla berget här. 

Djäklar också att vinden skall komma från samma håll som solen. Den vanliga fikaplatsen är alldeles för blåsig.  Det blir riktigt kallt i den här vinden. Fem grader i skuggan och 10 m/s är för tufft för att kunna njuta av maten.

Vi får försöka hitta lä om vi skall äta vår lilla picknick.

Här är det ingen sol men det får gå. Vi har i alla fall lä. 

Nu är du allt bra sugen Kasper. Som du redan luktat dig till är får du surdegsbröd med långlagrad Grevé. 

Nu har du tiggt dig till hälften av mina smörgåsar också din rackare. Att du gjort dig förtjänt det bara för  du gjort av med mycket fler kalorier för du sprungit mer än vad jag har gjort tycker jag är ett underligt argument. Vi skall dela broderligt på den italienska salamin när jag druckit upp kaffet. Nej du får inte 3/4 av salamin. Vi delar lika. Det är rättvist.

Det är väl inget att sitta och tjura för att du får vänta ett par minuter. 

Korven är borta och vår mat är slut. Nu får vi gå tillbaka. Solen kommer snart gå ner.

Typisk vik på västkusten. Högvattenlinjens tång och sjögräs är smyckad som den värsta julgran med plast i alla färger.   

Vet du Kasper att om 20-30 år finns det mer plast i världens hav än än det finns organismer. Detta räknat vikt.  Det som ligger här kommer från Sverige, Danmark , Holland och UK för det mesta.

Det där är nog är nog någon sillinläggning eller liknande från Holland.

Kasper tro du det var mamman som slängde i sin sopskyffel först och sedan gjorde hennes barn likadant. Eller kan det vara tvärtom?

Synd att den där molnbanken skulle segla in just före solnedgången. Det såg väldigt lovande ut för en fin solnedgång timman före. 

Det där måste vara svanarna vi såg tidigare i dag. De har tydligen simmat runt på ungefär samma tid som vi behövt.  Fast vi har förstås fikat också men det har säkert de också gjort.

Längst till höger syns varför svanarna plötsligt fick bråttom.  

De tunnga molnen vid horisonten gav lite annorlunda bilder mot vanligt.

Efter lite traskande var vi nästan tillbaka till bilen

Fast först tog jag en närmare titt på stranden som är ett av Öckerös badplatser. Här fanns flera motiv som det bör vara på en strand. Som flinta och musselskal.

Kasper undersökte densamma med nosens hjälp. Tydligen en plats där många hundar passerara. 

Så här borde hela stranden se ut. Det gjorde ofta stränderna på västkusten när jag växte upp. Detta med plast nedskräpningen och all annan skräp som kylskåp, fendrar nät och annat elände såg man ganska lite av. Då var fiskelådorna ofta gjord i trä eller möjligen wellpapp. I affären fanns det oftast papperskassar. Näten och trålarna var inte så ofta gjorda av nylon eller annat syntetmaterial. Frågan är väl hur vi skall komma tillbaka dit. Till material som naturen kan bryta ner.  Alltså till av jord är du kommen och jord skall du åter vara. 

Öckeröborna får gå man ur huse och städa sin badplast och ta hand om många ton plast och annat innan det blir en härlig sommstrand för bad igen.

Nu skall man komma ihåg att Öckerö är lindrigt drabbad jämfört med områdena kring Lysekil och Smögen. Här möts den jutskaströmmen som för med sig skräp från atlanten och främst UK, Holland  och Danmark. Samt den Norska sydliga strömmen samt norrgående strömmen från Östersjön. 

Ibland skräpet hittar man ibland också något som kan glädja en liten svart byracka.

Det var dags att gå till bilen och köra den korta biten till färjan. 

När vi fem minuter senare var där hade blåtimmen redan startat.

Kasper och jag hade haft en lång och skön eftermiddag på Öckerö. Vi var båda lite trötta men nöjda med vår utflykt. Det blev kanske inte de bästa bilderna , men fotograferande var en bisyssla i sammanhanget.

När det blir lite varmare och vädret är bra är vi snart där igen på någon av Göteborgs norra skärgårdsöar. Något både Kasper, min fru och jag har gemensamt.

Min fru främst för hon älskar stenar av olika slag.  Skulle hon kyckas få med sig alla vackra stenar hon sett under en normal promenad på öarna skulle jag behöva lastbil för att få hem det hela.

Så Kasper och jag säger "Klart slut från White Lady,  Sierra-Juliett-Oscar-Quebec.



Postat 2020-02-14 15:19 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

En eftermiddag i stenens värld

För andra dagen i rad var vädret ganska hyggligt. I går Söndag fick Kasper gå mycket i koppel. Jag bestämde mig därför att utnyttja vädret och åka dit där han kan springa som en galning. Vilket han givetvis gör.

Först får vi ta bilen till Hjuvik. Kasper är precis som småbarn. Han vill att det skall ske nu med detsamma. Därför gnäller han lite där bak för att visa att åka bil inte är kul.

När vi väntar 5 minuter på färjan får han komma ut och sniffa runt lite. Som syns på skylten skall vi till Hönö/Öckerö.

Färjorna går mycket tätt under dagtid så man behöver aldrig vänta mer än några minuter. 

Husse jag protesterar. Åka färja är inte heller inte kul. Det är verkligen synd om mig.

 Efter cirka 15 minuter är det dags att köra av färjan.

På vägen dit vi skall kan jag inte låta bli att stoppa till vid hamnen. Efter att gillat alla typer av båtar och framförallt segling dras jag alltid till havet och hamnar.

Här är det lite aktivitet. 

Ett par yrkesfiskare tydligen som lastar havskräftsburar. Det är ett hållbart fiske och borde vara det enda sättet man borde få fiska kräftor på. Trålningn sliter sönder mjukbottnarna där kräftorna håller till värre än vad någon bulldozer skulle lyckats med. I Kosterfjorden finns korallrev som trålning efter räkor och främst kräftor totalt slitit sönder. Dessa koraller växer mycket långsamt. Det kan ta 1oo år eller mer innan de når sin maximala storlek på 1-1,5 meter i höjd.

Så jag uppmanar er alla, köp inte trålfångade kräftor. Här lite mer om varför: http://extra.lansstyrelsen.se/kosterhavet/Sv/nyheter/2015/Pages/2015-03-28.aspx

Lille Kasper går fortfarande ovch gnäller . Han är inte nöjd med mitt val av ställe för en promenad. Turisterna verkar tycka likadant för vandrdarhemmet är så stängt och bommat som det kan bli.

Bäst att gå tillbaka till bilen och kör den sista biten. Det är hit Kasper vetat att vi skall och därför gått  gnällt. Här är han fri och kan springa som han vill.

Frid och fröjd. Vi är mitt ute i spenaten. Här verkar inte finnas en själ förutom Kasper och jag själv. En kort bit till och vi kommer till stenens rike. Kasper rusar fram någonstans i närheten.

Detta kan vi kalla entréen till stenens värld. 

Här ute finns det knappast någon växtlighet utom lavar och annat smått. Fast på våren poppar det upp små blommar där det finns den minsta gnutta av jord. 

Här ute kan Kasper springa som han vill. Själv känner jag också en frid i det här landskapet. Allt man hör är vågornas skvalp. Ständigt sökande en väg framåt bland stup, skrevor och omöjliga passager.

I dag såg eller hörde vi inte ens en mås. Det var inte ett enda störande ljud.

Med havsutsikt men i lä så plockar vi fram vår lilla pickninck. Kasper försöker givetvis att köra in hela huvudet i min kameraryggsäck för att komma åt det som luktar så gott därinne. Ett skarpt nej från min sida sätter stopp för det kuppförsöket

Smörgåsarna försvinner på ett par minuter. Nu har vi bara en Italiensk torkad salami och kaffe kvar. Korven delar vi på jämnlikt. En skiva till dig en skiva till mig.

När också salamin är slut är dags att fortsätta vår promenad.

Från och med här är det inte mycket att kommentera. Det är granit och andra bergarter. 

Solen är på väg ner och det är dags att lämna stenens rike bakom oss. Ett ställe Kasper och jag ständigt återkommer till. En plats där jag finner ro för det är så lite som distraherar. 

Go kväll.



Postat 2020-02-03 22:22 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Mölndalsforsen revisited

Nu idag Söndag var det dax. Jag har besökt Kvarnbyn 3 gånger på en vecka. Första gången var det blytunga moln och duggregn när Kasper och jag rekade stället.

Det blev lite bilder då också men ljuset var som halvskymning trots det var strax efter lunch.

Den andra gången åkte jag dit på kvällen i ösregn för att se om lamporna i forsen var tända även en vanlig kväll. Var snabbt ur bilen och kunde konstatera att det var dom.

Tog ett par bilder handhållet med stöd av kameran på ett räcke .

Idag sken äntligen solen för första gången på över en vecka. Nu var det dags. Övertalade även hustrun att följa med. Kasper behöver ingen övertalning han kommer med oavsett.

Ryggsäcken var packad med Canon 5D MKIV samt ett 24/1,4, 35/1,4 och 85/1,4 Dessutom Fuji X-H1 bestyckad med 50-140/2,8 OIS. Stativet var givetvis också med.

Nu skulle det bli åka av.

När vi kom dit var det fortfarande glöd från den nedåtgående solen på byggnaderna högst upp. Tyvärr nådde det inte ner till forsen.

Lilla Götafors är en förening eller kanske festlokal där man första Söndagen varje månad har musik, loppis samt utställning av konst och förstås fika. Det var precis slut när vi kom.

Skylten och blommorna verkar välkomnande så får väl gå in och kika.

Det verkade väldigt trevligt där inne så det får bli ett besök om en månad eller två. Pratade med en av de som organiserar det hela. Som sagt första Söndagen varje månad arrangerar de något liknande.

Vi tog sedan en promenad uppåt i väntan på solnedgången och blåtimmen.

Det är ganska intressant hur många av husen som har en kanal eller tunnel igenom husen. Troligen satt skovelhjulen som skulle förmedla vattenkraften till olika maskiner inomhus.

Det finns en hel del utrustning som man ser är riktigt gammal men fortfarande används. De gjorde ordentliga grejor förr.

Det börjar mörkna och blåtimmen har anlänt.

Borta i väster glöder dock forfarande solen.

I sydost har blåtimmen och månen tagit över. Nu är det bara att vänta på att ljuset i forsen skall tändas.

Mycket riktigt tänds belysning 10 minuter senare. Blåtimmen ger fortfarande tillräckligt med ljus så att byggnaderna får ljus.

Jag tycket det blev en riktigt lyckad söndagsutflykt.

En som stormtrivs på den här typen av utflykter är förstås Kasper. Att vara med både husse och matte på äventyr är bland det bästa som finns.

Go natt.



Postat 2020-02-02 23:23 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Mini Expidition Keillers Park

Kasper och främst jag är lite trötta på att trava runt i Hisingsparken. Det har varit en lång, grå höst med mycket regn så här långt. Vinter kan man knappast kalla det.

Därför kan man inte ge sig ut på några större upptäcksfärder. Endera får man ett ösregn över sig eller så kommer man hem med en Kasper som ser ut att tagit ett gyttjebad.

Fast idag regnade det faktiskt inte. Därför passade vi på att besöka ett av våra favoritställen. Keillers park på Hisingen.

Uppkallad efter James Keiller som var direktör för Götaverken och donerade den första och största delen 1906 till Göteborgs stad. Till gagn för Göteborgs innevånare som det hette.

Ramberget kommer från Råvn som är ett gammalt ord för Korp. Så det betyder alltså korpberget. Ramberget uttalas med kort a. Så vi vill inte höra några långdragna släpiga Stockholmska a:n.

Stället är värt ett besök om ni besöker Göteborg

För den som vill veta mer lägger jag till en länk: https://sv.wikipedia.org/wiki/Ramberget,_Hisingen

Man byggde verkligen ordentligt och lade pengar på att göra en pampig entré till parken.

Vi parkerar på gatan nära Rambergsskolan. Ett ställe som alltid väcker samma minne till liv hos mig.

Jag och mina klasskompisar gick i andra eller tredje klass. Vi var alltså 9-10 år.

På den tiden drevs det kampanjer för att barn skulle lära sig simma tidigt. Det drunknade för många barn därför att de inte kunde simma ansåg man. Villet säkert var korrekt.

Därför skulle de som inte kunde simma få simundervisning på skoltid.

Vi grabbar och givetvis alla tjejer skulle besöka Rambergsskolan som hade ett bad och en liten simbassäng på kanske 10 meters längd.

Tjejerna ena dageen och killarna nästa.

Vi är alltså 10-12 grabbar som kommer dit. Med handduk och badbyxor. Flera av oss hade gått i simskola redan i 5 årsåldern. Därför tyckte vi att vi visste hur man duschade innan och satte på sig sina badbyxor innan man gick ut i simhallen.

Fast vi fick en chock när vi kom ner i källaren och badet. Där möttes vi av två tjocka matroner som skrek som furier på oss. Först skulle vi tvagas i träbadkar. De flesta av oss hade givetvis satt på oss badbyxor. Då skrek käringarna att några badbyxor fick vi minsann inte använda. Så mycket generade var vi tvugna att ta av dem.

Sedan hoppade vi ner i träkaren och skrubbade oss på furirernas uppmaning ordentligt. Fast det dög tydligen inte. För matronerna bad var och en att ställa sig upp sedan tog de upp svabbade oss med en tvättsvamp både här och där. Mycket pinsamt.

Frågan är om de inte var lite för intresserade av unga pojkar. Fast det var vi för oskyldiga för att förstå. Hade det varit idag skulle vi nog skrikit, att tafsa inte på mig satkärring.

Till sist var det dags för simprovet. Den som kunde simma runt hela bassängen utan att sätta i foten fick godkänt. Den som var tvungen att sätta i foten fick underkänt.

Eftersom jag kunde simma behövde jag aldrig gå dit mer. Gudskelov.

Det var en grupp på 5-6 killar som hade behövt sätta i foten och skulle få simunndervisning under en termin

En kille i klassen som var tjock och saknade självförtroende och redan första gången var rent chockad att han behövde visa sig naken inför dessa hemska käringar.

Vet att jag tyckte synd om honom när han behövde gå iväg till simskolan varje vecka. Var verkligen som en straffkommendering.

Även hos mig måste det satt sina spår eftersom det här minnet dyker upp varje gång jag ser den skolan.

Kasper och jag började den dramatiska uppstigningen till Rambergets topp. Hela 87 meter över havet. Kasper har hela kroppen full av energi och det är svårt att få honom vänta på mig. Han skulle gärna dra i väg och vara på toppen på en 1/4 del av den tid jag behöver.

Väl uppe möts vi av tidvis intressant ljus men också kraftigt motljus. Kasper rusar givetvis runt som en galning. Fast under vinterhalvåret är biltrafiken avstängd  med bommar.

Vi möter enbart ett fåtal personer som är ute och promenerar. Så Kasper får springa runt lite som han vill.

Kasper hoppar gärna upp på murarna för att kunna se vad som finns på andra sidan. Han använder muren som trottoar.

Det är fin utsikt från Ramberget över en stor del av Göteborg. Det är oftast träd i vägen och de får man leva med. Finns några platser där man kan få fri sikt men inte i alla riktningar. Den lilla pricken i skyn är en hök som ryttlar och letar föda.

Försöker att få ett bra porträtt på den lille svarte saten. Fast det går inte att få honom att titta in i kameran.

Djäkla hund.

Det finns inte många kranar kvar i hamnen längre. Fast några har man lämnat kvar. Minnen av den varvsstad Göteborg en gång var. 

Nytt försök att få en bra porträtbild på busen. Fast han tittar åt alla håll utom mot mig. 

Upptäckte redan när jag slog på kameran att jag glömt byta till ett laddat batteri. Klantigt. Nu börjar den slå av sig själv.

Det finns en lite märklig byggnad som säkert många undrar vad det är. Det gjorde jag också första gången. Det är en vattenreservoar som byggdes 1910 för att ge Lundby rinnande vatten i husen. Säkert en välkommen lyx för de som fick det indraget.

Det fick bli sista bilden för nu är batteriet helt tomt. Kasper och jag fortsätter vår promenad utan avbrott för fotografering vilket Kasper inte har något emot.

Go kväll från Kasper och Mats



Postat 2020-01-31 20:01 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Kvarnbyn i Mölndal. En gammal industrihistoria som gått i graven.

Idag var jag tillbaka till Kvarnbyn i Mölndal. I det här området jobbade jag under 16 år. Först hos Pappersgruppen som numera heter Papyrus.

Sedan hos hos Papyrus som numera är en del av Stora Enso.

Tittade bland annat till Villa Papyrus. Här var jag många gånger på möten. Då var det kontor på bottenvåningen. På andra våningen var det bostad för Disponenten Rune Persson. Det fanns också en våning för Marcus Wallenberg den äldre som alltid bodde där när han var i Göteborgstrakten.

Personalmatsalen hade stora panoramafönster som vette mot trädgården. Inte sällan kunde man se Marcus Wallenberg vandra runt i trädgården och njuta av prakten.

Fast nu var jag inte där för att vara nostalgisk. Skälet var att jag besökt Scandinavian Photo och köpt sista pusselbiten till min egna "holy trinity" av fasta objektiv.

Det är en Sigma 24/1,4 Art. Tamron 35/1,4 köpte jag för några månader sedan och Canon EF 85/1,4 IS har jag haft ett par år. Tanken är att avända dessa fasta objektiv oftare när jag fotar utan stress. Detta är något jag började med mina Fujikameror och nu kommer göra också med Canon.

Det innebär inte att jag gör mig av med mina zoomobjektiv. De är inte lika ljusstarka och ger ofta inte riktigt samma kvalitet men har absolut sina fördelar vissa sammanhang som när man fotar event och behöver flexibilitet.

För första gången skulle the holy trinity få visa vad de kan. Det var kanske inte det bästa vädret för någon test. Totalt gråmulet.

Fast Kasper behövde ändå en promenad. Underligt nog hade jag jobbat 16 år här i området fast faktiskt aldrig tittat närmare på den övre delen av Kvarnbyn och fallen.

För tillfället med allt regnade så är det en imponerande syn med allt vatten som forsar ner. Där vill man inte trilla i.

En man stod i en korg som en enorm kranbil hissat ner honom i och borrade hål för vad som ser ut att bli en gångbro över fallen.

Många av de här gamla husen har renoverats eller håller på att renoveras. Detta är ett område med mycket gamla anor. 

Redan på 1500-talet drevs här pappersmöllor, stångjärnhammar och annan småskalig  industri som drog nytta av vattenkraften. Så det är kul att området bevaras.

Inte för det finns något kvar från 1500-talet. Det handlar snarare om 1800-talet och början på 1900-talet.

Fallen är verkligen branta och med allt vatten för tillfället är det en imponerande syn. I flera av husen ser man hur vattnet leds in för man skulle kunna driva olika maskiner och sedan kommer det ut i andra ändan på husen.

Jag hade inte förväntat mig att hitta småbuitiker och gallerier här så det var en överraskning.

Helt uppenbart har konsten hittat hit.

Det var julmarknad här före jul och en del dekorationer hängde kvar på några ställen.

Detta är nog den vildaste delen av fallen. Så här långt är alla bilder tagna med för dagen för mig nya Sigma 24/1,4 Art.

På vägen ner växlade jag över till Tamron 35/1,4.

Snart var vi nere igen vid vattenintaget till Papyrus pappersbruk och Kråkans krog.

Härifrån lugnar snart Mölndalsån ner sig och flyter fram i beskedligt tempo. Emellanåt ställer den till det när ån svämmar över och dränker Göteborgsvägen eller mindre delar av Liseberg.

Gamla Papyrus finns det inte mycket kvar av. Maskinerna är borta och maskinhallarna rivna. Snart kommer allt vara jämnat med marken.

Sedan kommer bostadshus resa sig ur spillrorna. En epok är till ända och en annan tar vid. 

Min tanke med den lilla utflykt var att rekognosiera Kvarnbyn. På kvällarna är det belysning under vattnet i fallen. Fast jag vet inte om det sker varje kväll. Något jag måste ta reda på. Sett bilder på det och det är ett otroligt fint motiv.

I bättre ljus blir naturligtvis bilderna betydligt bättre också i intressantare dagsljus.  Idag använde jag aldrig 85/1,4 IS därför att vidvinklarna passade motivet bättre.

Att släpa runt på dessa 3 tunga objektiv samt en 5D MKIV plus lite filter och andra småprylar kändes helt OK. 

Det kändes som detta har potential för att bli en väldigt bra lösning. 

Vill jag släpa på mindre kan jag alltid välja EF 24-105/4 IS istället.

God kväll.



Postat 2020-01-29 20:50 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
1 2 3 ... 42 Nästa