Almdudler

Möte med våren och en begravning.

Vi hade planerat att vara nere i Österrike under påskveckan. Nu blev det lite mer.

Döden kan man inte planera in. Så när min svärfar gick bort det 15 Mars blev det att ändra planen en del. 

Dottern som kom hem från ett par månader i Thailand fick stiga upp extra tidigt nästa morgon och flyga ner till Wien. Jag själv kom efter ett par timmar senare.

Att min svärfar dött var ingen stor sorg i sig. Hans livskvalitet var inte mycket att hurra för det sista året. Jag tror han led av varje minut och att döden kom som en befrielse. Vi är nog till största delen en familj som inte tror på någon högre makt. 

Fast nu till den trevliga delen.

Våren är på väg. Jag mötte den med dunder och brak i Wien.

Det var plus 20 grader och fruktträden stod i blom. 

Efter en lång och tråkig vinter i Göteborg är det underbart at vandra runt Dörfles i plus 20 grader och med träd som står i blom.

Plötsligt känns inte livet grått och trist utan det är en glädje att se naturen i sin fulla prakt.

Till och med hästarna verkar glädjas åt våren.

Man kan ju bara känna glädje när man ser fruktträden i full blom. Våren är på väg norrut gott folk.

Fast ganska snart måste vårpromenadens glädje dämpas av anledningen till vi kommit hit.

Det var ju för att ta farväl av min svärfar som vi i förtid var tvungna att flyga ner till Wien. Min andra katolska begravning som jag upplevt under mitt 25 åriga äktenskap med Gabriele.

Den första var dramatiskt när min svåger 50 år gammal dog i cancer efter en tids sjukdom. En person som var en god vän och en fantastisk personlighet. För att inte tala om hur det påverkade mina svärföräldrar.

Vid den begravningen var det en mycket konservativ präst från Polen som höll i ceremonien. Den var lång och gick hela tiden ut på hur glada vi skulle vara att Bertie nu satt i himlen vid sin faders sida. Som ateist hade jag väldigt svårt att glädjas med prästen. Det kändes så krystat.

Det gladde mig när han senare blev avslöjad att ha visat lite för stort intresse för att bada bastu med yngre medlemmar och katolska kyrkan fick gömma honom i klostret Melk för att inte skandalen skull bli för stor. Den här gången har min fru och vår dotter bett kyrkan om att tona ner det religiösa.

Prästen gör ett gott jobb och håller en kort men mycket fin ceremoni. Kyrkan är fullsatt. Min fru trodde det skulle komma cirka 30 personer men det är nog snarare 300. Bänkarna i den stora  kyrkan är fullsatta.

Min svärfar hade ett förflutet i den frivilliga brandkåren. Det är alltid en viktig del i både Tyska och Österrikiska småstäder.

De fixar en hel del grillfester och andra events under året för at dra in pengar. De är också förstås viktiga för att kunna rycka ut när det är skarpt läge.

Min svärfar var högsta hönset som kommendant en gång och fill till stånd  till att de 4 närmaste byarna blev ett samarbete med gemensamma resurser. Fast det är länge sedan nu.

Men minnet i dessa små byar är långt. Man glömmer inte sina hjältar.

Tror då få svenskar vet vad det här är? 

Det är en Pestsäule. Ett monoment som vid den sista stora pesten runt 1790 skulle endera hindra att man drabbades eller en tacksägelse för att man överlevt.

Själva ceromien i kyrkan låter jag bli att dokumentera. Det är klart känsligt och även mina ateistiska släktingar tystar ner svärmor när hon inser att det är hennes man som är död. I kyrkan är man tyst när prästen talar. Lite annorlunda än Sverige.

Prästen gjorde ett gott jobb och utan för mycket gud och Jesus var det över på en halvtimme.

Så nu var det dag för vandringen till der Friedhof. Till kyrkogården. Den ligger vid katolska kyrkor sällan runt kyrkan.

Så först går brandmännen och deras orkester.

Först kommer bilen som har alla blomsterarrengemang. Därefter kommer bilen med kistan. Båda är eldrivna och kan köra mycket långsamt.

Den frivilliga brandkåren gör sitt bästa för att hylla en gammal kommendant. Han har inte varit aktiv under de 25 år jag känt honom. Fast en gång brandman är man tydligen för alltid en brandman.

 Vid huvudgatan i lilla Weikendorf drar några brandfordon igång sirenerna och jag lovar att om Robert Mangl hade varit skendöd hade han vaknat. 

Efter ytterligare lite marscherande i maklig takt är vi så framme vid "der Friedhof". Prästen tar emot och brandmännen är givetvis på plats. I kistan ligger också min svärfars brandmanshjälm. Lite underligt enligt min mening men så skall det tydligen vara. Man är brandman ända in i döden.

Sedan leder prästen processionen fram till den sista viloplatsen. Tillsammans med sin lille korgosse.

Sedan sänks kistan ner i familjegraven och alla tar ett sista farväl. Mycket mer kransar och blommor än på en svensk begravning. Man tar inte lätt på den sista hyllningen i den katolska kyrkan.

Så för utom Oma som hade insett att hennes man var död var det ingen stor sorg vid den här begravningen. Robert Mangl hade levt ett långt och delvis dramatiskt liv och förmodligen kom döden till sist som en befrielse.

Min fru var nöjd med att allt klaffat perfekt när vi till sist avslutade med de närmaste på ett Gasthof i Gänserndorf. Givetvis med en Wienerschnitzel som var min Opas favorit i alla lägen. Fast själv saknar jag alltid ansjovisen och kaprisen som jag personligen tycker höjer rätten flera nivåer. Fast det är Östterikarna helt obekanta med.Det är vårt svenska bidrag till denna traditionella rätt. Potatissalladen som man skall ha till är dock mycket bättre än i Sverige.

Vår specielle son Niko är också nöjd. Nu fyllda 40. Han är mannen som var den förste att få sitt körkort godkänt med ett foto där han hade en spagettisil på huvudet. Han är en riktig entreprenör och är CEO för ett antal företag som utgör en av Östterrikes största mediabyråer.

De senaste åren har han suttit i Österrikes riksdag för NEO partiet. Nej det har inget med SD  att göra utan kan jämställas med folkpartiet i Sverige. Han har suttit mycket i tv-soffor de senaste åren och är genom sin kamp mot den katolska kyrkans makt en motvikt mot den makt som katolska kyrkan fortfarande har i samhället. 

Nu lämnar han politiken för ett nytt uppdrag som CEO för ett mediaföretag som skall ha djuplodande reportage. Drivit av en en stiftelse och en motvikt inom det tyska språkområdet mot det Trump kallar alternativa nyheter.

Låt mig avsluta med en  bild som är min favorit av min svärfar. Tagen inte för så länge sedan. När han fortfarande hade kraft kvar.

2017-04-04 21:42   tomazon

Det var ett mycket personligt inlägg. Oavsett religion och tro så ska vi alla den vägen vandra och det gäller att samla pluspoäng medan man kan för vem kan förlita sig på andra sidan?

Jag tycker om ditt familjereportage.

Mvh Tommy

2017-04-04 22:52   Sten Björklund

Intressant blogginlägg. Har varit med om många begravningar och det kan som du påpekar ibland vara en befrielse med döden. Min bror drabbades av schizofreni vid 30 års ålder och hade inte mycket att leva för. Det var en mycket dryg period innan han avled strax efter 60. Men sorgligt är det oavsett ålder. Min morfar blev 97 och lika sorgsen blir man likafullt. Man kan ändå säga att han fick många bonusår. Klar i huvudet ända till slutet.

Om prästerna får man nog säga att dom är väl som folk i allmänhet. Olika. En del är lättare och en del kan vara lite jobbiga med sitt prat om att komma hem. Man sitter i bänken och skruvar på sig, nästan så man vill resa sig och gå. Hade ändå en mycket trevlig kvinnlig präst vid min svärmors begravning och lika så vid min äldsta brors begravning. En ung kille som numer är i Örebro. Begravningar som blev lättsamma att ta sig igenom.

Våra begravningar har ändå varit stillsamma tillställningar. Bara dom närmaste. Det var bara vid min frus brors begravning 1975 som det liknade en statsbegravning. Fullsatt kyrka, blommor så folk nästan inte kom fram.

Bra berättande bilder du visar. Den första fastnar jag för naturligtvis. Gillar den grå ladan och nakna träden.
Sten