Almdudler
Strövtåg i en av Göteborgs mer okända pärlor.
Fram till 1966 hette stället Färjestaden. Här fann då många fler hus.
Ursprunget till Färjestaden grundlades redan i början av 1600-talet. Då etablerade Karl IX en bosättning för Holländare som i utbyte mot religionsfrihet och tullfrihet skulle driva handel.
När jag gjorde mina första upptäcksfärder på egen hand på cykel med mina jämnåriga gick några av turerna hit. För att sedan via hamnen och Göta älvbron ta oss hem igen.
Här fanns då här en reguljar färja som gick till Klippan.
Jag minns att det var fullt med varvsarbetare på färjan och de flesta på cykel. Några på moped och någon enstaka bil. På varven jobbade då mer än 15 000 man. För det var män.
När Älvsborgbron invigdes 1966 av Olof Palme så döptes färjestaden om till Färjenäs. I april 1967 avgick sista färjan. Lite senare revs mycket av bebyggelsen som hade fått stå och förfalla. Tidens anda var ju att gamla kåkar bara var ruckel och det skulla byggas nytt.
Fast några blev kvar.
Många av husen som man 1967 kallade ruckel är nu upprustade till tjusiga villor. Enda nackdelen är väl närheten till Älvsborgsbron.
I det här huset finns det ett galleri men också Göteborgs mest genuina kaffe. Det heter helt logiskt Kaffe Färjenäs. Detta är ett äkta arbetarkaffe. Speciellt tidigt på morgonen är det proppfullt med lastbilchaffisar, sopbilsåkare och liknande. Här några bilder från ett tidigare besök.
Damerna som jobbar här är av den barska typen som sett alla typer av människor och kan handskas med dem alla. Här är det damerna som bestämmer och gud nåde den som tror något annat.
Kortbetalning. Sådana nymodigheter är förstås portförbjudna. Här gäller kontanter eller så kan ni glömma kaffet och bullen.
När värsta ruschen är över kan man lugnt läsa sin tidning och ta en påtår.
Här andas det mesta 1960-tal fast stället måste ha renoverats med varsam hand för allt är fräscht och rent. Har ni inte varit här så bör ni se till att göra ett besök. Mackorna och bullarna är av toppklass.
Glöm inte kontanterna bara.
Kasper och jag hade både ätit lunch och klarat av kaffet så vi gick ner till stranden istället. Där upptäckte jag en färgrann pippi jag inte sett förut. Åtminstone inte på så nära håll. En storskrake uppenbarligen. Han simmade runt bland alla gräsänder
Han verkade vilja visa att han minsann inte var någon vanlig djäkla gräsand utan av finare härkomst.
Kasper verkade tycka han skulle simma ut till pippin. När vattnet gick honom till magen tyckte han också att vattnet var för kallt för en simtur.
ag skJulle fotografera måsarna som alltid sitter tätt på räcket till den gamla piren. Det brukar sitta något hundratal här. Oftast olika arter av mindre måsfåglar.
Jag hinner ta en bild innan Kasper upptäckt det hela och rusar ut på piren för att jaga bort dem alla. Lyfter de inte ögonblickligen så skäller han på dem så de får fart.
Längst ut på piren sitter de tuffa grabbarna från det lokala gänget trut. De lyfter också när Kasper kommer stormande men så fort Kasper gått tillbaka 10 meter så är de på plats igen. Det här är inga lättskrämda typer. De är minst lika hårda som sina mänskliga motsvarigheter i Biskopsgården.
Härifrån piren kan man också få bra bilder in mot centrum när vädret är bra. Det var det inte idag.
Disigt och mulet är inget bra väder för långa telen.
Rätt över ligger Sjömagasinet. Tidigare Leif Mannerströms domäner. Numera är det Gustav Trägårdh som basar i köket. Antar julbordssittningarna avlöser varandra i högt tempo just nu.
Till höger om Sjömagasinet så ligger Klippans gamla sockerbruk. Numera också Novotel. En mycket sevärd byggnad som idag husear en mängd olika verksamheter.
För att nu sluta där jag började. Med det gamla färjestället. Jo det finns kvar och har stått och förfallit sedan sista färjan gick. Alltså i 50 år. De som byggde det måste ha gjort ett gediget arbete när det stått pall för så lång tid med is, stormar och översvämningar.
Innanför färjeläget ligger en sandstrand och en omklädningshytt. Nu har jag bara sett änder och hundar plaska där men det är kanske en och annan modig som också provar.
Själv var jag i vattnet på andra sidan några gånger under 1977 vid Stenas Tysklandsterminal.
Jag låg då i röjdykarna och vi var i Göteborg. Stena bad oss att inspektera botten vid piren och pirens skick. För man skulle muddra för att kunna ta större färjor.
Innnan vi fick hoppa i älven fick vi besöka Sahlgrenska och få en mängd sprutor mot gud vet vad. Vi kunde ju råka få en kallsup och det var tydligen bedömt som riktigt ohälsosamt.
Vi får väl hoppas älven är renare numera men det finns nog bättre ställen att bada på.
Inga bilder på Kasper idag. Han sa att modelljobbet i går var tufft och att han behövde vila upp sig ett par dagar.
Roger and out från Göteborg.
Det var en intressant rapport - särskilt om varvet och varvsarbetarna . Min farbror flyttade till Göteborg strax efter WW2 och fick jobb på varvet. Han arbetade först på varven i Nakskov och Helsingör i Danmark, innan han åkte till Sverige, där han gifta sig och bodde fram till sin död. Han bodde Smörbollsgatan i Göteborg. Han och hans svenska födda fru kom till Danmark varje sommar, nästan som "rika farbror från Amerika" :-) Vi har bara besökt dem i Göteborg en gång - precis innan ni började köra på "rätt" sida av vägen :-)
Många vänliga hälsningar från Erik / DK
Runt 1975 lär det ha varit 15 ooo anställda och krisen hade ännu inte riktigt slagit till.
Jag körde lastbl på somrarna för en stor grossit när jag gick på universitetet. Då hade jag med jämna mellanrum material till veven.
Götaverken, Arendal, Lindholme och Eriksberg . Då brukade gubbarna i vakten säga något obegripligt som kör till lager AA43. När man såg ut som ett frågetecken stack de en karta i näven på en och pekade ut var det låg.
Varen var så stora att det var som egna stadsdelar.
Sedan under början av 80-talet så avvecklades allt på några år. DEt borde egentligen gjorts tidiager.
Det sista skrek subventionerades varje varvsarbetare med 650 000 kr per år fast fick själva bara ut cirka 15 0 000 kr.
Fast det var bättre än vad man tjänade på Volvo. Så medan Volvo skrek after personal och inte minst svetsare så gick det svetsare sysslolösa på varven. Fst de hängde kvar så länge som möjligt eftersom de tjänade mer på
varven.
Varvsnedläggningarna var ingen av sveriges mer lyckade strukturrationaliseringar.
Hälsn!
Stockholm har ju många kända författare som skrivit om staden. Om både forntid och nutid.
Götebarg har inte det. Varför vet jag faktiskt inte.
Vi har ju haft en ganska spännande historia med fajter mot både danskar och norrmän. Sedan besattes öarna i vår skärgård av engelsmännen som satte Göteborg i blockad. Man var rädd att SVerige skulle gå med napoleonkrigen på Napoleons sida.
Det finns massor att skriva om men få som gjort det.
I trakten av Färjenäs lär det också funnits en stadliknande bebyggelse långt före Göteborg grundades.
Fast då var det inte Svenskt så det är också mycket litet känt.
Hälsn!
Nu tycker jag det verkar ha flyttat över till Stockholm och Malmö.
I Göteborg har de väl skjutit ihjäl varandra eller så sitter de inne på långa straff. Sällan för mord men för andra brott.
Tänkte jag skulle dokumentera de miljöer där de flesta av skjutningarna sker. Fast sjutton vet om man vågar sig dit med en kamera ens mitt på dagen.
Just när varvskrisen var som värst gick jag på IHM och vi hade företagsdoktorn ULf af Trolle som föreläsare ganska ofta. Han skrädde inte orden om hur det hela sköttes.
Han var inte imponerad över hur de olika regeringarna skötte det hela.