Almdudler
Mycket färg eller ingen alls.
Landskapsfoto har normalt mycket färg. Dess motsats är gatufoto där det enligt dogmen helst skall vara svartvitt.
Själv fotar jag sällan gatufoto, fast det händer. Jag skiter fullständigt hur det skall se ut enligt någon outtalad norm.
Men okända människor fotade på gatan är inte min grej.
De här svamptomtetjejerna från Madeira pratade jag med en stund och frågade jag om fick ta en bild. Det är klart jag fick. De såg bra ut och visste om det. De frågade givetvis om jag kunde skicka en bild. Så jag tog deras emailaddresser och har också skickat en bild till var och en. En av damerna, vet inte vem, har skickat ett tackmail och säger det är något annat än hennes normala selfies.
Så detta är min typ av gatufoto. Fast när människor är medvetna om att man fotar och dessutom poserar är det kanske inte gatufoto. Vad vet jag.
Har gjort den svartvit/färg så inte alla gatufotografer skall få en chock. Lite tillvänjning liksom.
Fast nu till dagens ämne. Landskapsfoto.
Svartvitt kan fungera också för den typen av bilder.
Men oftast gör de sig bättre i färg.
Att förstärka färgerna i landskapsfoto har nog existerat lika länge som vi fotat i färg. Teknik och filmer som förstärker färgerna har alltid varit populära. Tänk bara på polfiter för en mer blå himmel, neutralt tonade filter för att få en mer dramatisk himmel eller Velvia för kraftiga färger.
Numera gör vi det mesta av detta i LR, PS eller något annat program. Om vi fotar i raw alltså. Och det gör de flesta som fotar landskap lite mer seriöst.
Vi är så vana att dra på ganska ordentligt i efterbearbetningen. Vi bättrar på verkligheten en hel del.
Ordentligt bearbetade bilder gillas av fler helt enkelt. Det samma gäller ju ofta för porträtt.
Har för att testa redigerat bilder på mina söner och deras barn det senaste lagt upp dem på Facebook. Dragit skönhetsretusch lite längre än vad jag tycker är .god smak De bilderna gillas mer än de där jag inte gjort det.
Landskapsfoto är egentligen lika manipulerad. Även om vi följer National Geographics regler om att aldrig lägga till eller ta bort något kan vi förändra bilden extremt mycket.
Den här bilden kan man. inte uppleva med ögonen på plats. Vi har inte det skärpedjupet till att börja med. Vi får ta in bilden del för del.
I bäst fall minns vi synintrycket på det här sättet. I värsta fall är det mest hötorgsfoto.
Så när blir det för mycket?
I de här bilderna har jag tagit till lite extra. Är det för mycket? Var går gränsen?
Finns det en väg tillbaka mot mindre extremt manipulerade bilder?
Ge gärna en kommentar vad ni tycker och tänker. Jag är ärligt intresserad i vad ni tycker.
Tror att jag börjar bli hemmablind.
Sedan kan man ju få också objektivet att förändra verkligheten
Tala inte om för den svarte eller damerna att denna bilden existerar.
Ha en fortsatt trevlig dag.
Det är ingen som säger att man MÅSTE skildra verkligheten bara för att man är ute med sin kamera.
Håller med dig om att väldigt överdrivna färgglada bilder får mer "likes" på Facebook till exempel än bilder som faktiskt är mer korrekta mot verkligheten. Kanske just därför att vi tycker verkligheten är lite tråkig eftersom vi ser den hela tiden.
Gillar berget i tredje bilden färdesten. Vilket fint mönster och fin färg den hade :)
/andreas
Ville mest testa om jag drar på för hårt i redigeringen av landskapsfoton.
MIna exempel i bloggen är dragna mer än mina vanliga bilder. Så då ligger jag nog inte över gränsen i alla fall.
Det är lätt att bli hemmablind.
När jag kommer till nyponbusken och blommorna på marken upplever jag att färgmättnaden har ökats,
känns inte riktigt äkta -
Bilden under nyponbusken går jag med på kan vara naturlig, som sagt, ljuset ger mer färg t ex under sommarens eftermiddagar.
Bilden därnäst däremot reagerade jag på som litet för färgtonad.
Men både den och den ovanför har fin komposition!
Den sista bilden känns helt naturlig.
Man gör som man vill ... Beror på vad man menar.
Det kan man alltid berätta, eller visa ändå, med stilen och temat.
Hälsningar, Jeanna